Vem Var det Som FUCKING Blogga?

Det sägs att den första gången är väldigt rörande, gör väldigt ont och brukar oftast leda majoriteten av deltagarna i tårar såväl under som efter... Med facit i hand såhär drygt en dag efter kan jag nog stämma med i kören om att sanningen inte är mycket långt ifrån detta påstående. Att ta saker för givet är nog något som alltid har legat i människornas natur. Kanske är det just därför som man kastas in i en sådan ångestchockerandetraumatiskmelankoliskdeprimerandefas när något så självklart, något så givet helt plötsligt försvinner och raseras för att aldrig mer vara, existera eller finnas till. Vetskapen om att livet är så oerhört skört och bräckligt är en skrämmande upplysning för en person vars liv inte kantrats av vare sig dödsfall, skilsmässor eller andra tragedier. Man lever sitt liv rutinenligt. Vaknar vid en snarlik tid på morgonen varje dag, spenderar x-antal långa timmar i skolan för att sedan bege sig hemåt för diverse fritidsaktiviteter på hemmaplan och slutligen lägger man sig vid en rimlig tid på dygnet för att ladda om batterierna och således fortsätter det eviga springandet i hamsterhjulet. Dag in och dag ut. Man tar saker för givet med tiden... T ex att bussen alltid dyker upp fem minuter försent, att man har tillgång till internet, att kasper bor i ösmo och Joel i Haparanda, att man äter frukost, lunch och middag osv. Så här är det helt enkelt, det är fakta, det är inget man tvivlar det minsta på. Och så lever man sitt liv, i en stor naiv, blåögd bubbla. Någonstans är de flesta dock till en början barnsligt fast förvissad om att själva livet inte är under konstant förändelse. Man har sina nära och kära, sitt hem, sina rutiner. Inte fäster man allt för stor vikt vid att man själv växer, blir längre, äldre, visare och allt i den stilen. Klipper man sig, så växer håret tillbaks. Blir man ovän med någon när eller kär, finns ändå vetskapen om att man någon gång i en snar framtid kommer att försonas. Glömmer man att äta lunch ena dagen så vet man dock att man med största sannolikhet kommer att äta lunch imorron. Är vädret förjävligt ett tag så vet man att efter regn kommer ju givetvis solsken. För så är det ju bara... det är ju fakta... det är ju inget man tvivlar eller ens tänker på... Man tar helt enkelt saker för givet, så även när det gäller människor. Och när helt plötsligt någon person (ja exakt vem som helst) som på ett eller annat vis ingår i ditt liv inte längre är en del av det, fylls man av en stark känsla av oro, saknad och tomhet. Hela ens tidigare världsbild ifrågasätts. Inget varar för evigt. Man påstår att upplysningen ägde rum på 1700-talet, men det är långt ifrån hela sanningen. Ty var och en som inte har växt upp med eller härdats tillräckligt av livets mörkare sidor är inte upplyst. INTE DET MINSTA! Och det är nog först när denna bubbla spricker och ens liv kastas huller om buller som man först då får ett nytt perspektiv på saker och ting samt börjar sin långa vandring mot att bli en fulländad vuxen person. Jag började min långa vandring fredagen den 23 februari då jag tog ett sista farväl av min kära mormor Maggie Linnea Jönsson. Må du vila i evig frid och ro med din Gustav som du nu äntligen får försonas med.