Robin Hood vs Rånarluvan
Alla som läser det här har formodligen någon gång kommit i kontakt med den ädle hjälten Robin Hood.
Men för er vars föräldrar drack på vardagarna under uppväxten och aldrig lät er se den tecknade version så är han iaf känd för att leva efter mottot att ta från de rika, och ge åt de fattiga.
1973 gjorde Disney en alldeles förträfflig tecknad version av sagan om Robin Hood.
Och som många vet har vi en tendens i Sverige att översätta främmande filmers titlar. Finding Nemo blev hitta Nemo, The Lion King översattes till Lejonkungen och The lord of the rings gavs namnet sagan om ringen.
Den tecknade versionen av Robin Hood blev en stor kassasuccé och är även ett välbekant och uppskattat inslag på julafton.
Det som dock många inte vet om denna film (och som har varit en av svensk filmbransch bäst bevarade hemligheter fram tills nu) är att det döljer sig en mycket... mycket hemsk sanning bakom kulisserna.
Året var som sagt 1973 och engelskan hade ännu inte befäst sig som det naturliga andrahandsspråk som det är idag i norden. Med detta argument tänkte man på SF underlätta för de svenska barnen där hemma och översätta titeln Robin Hood till svenska.
Hur man skulle översätta Robin till svenska var till en början en svår nöt att knäcka. Men efter lite research och bläddrande i 1973 års upplaga av det svenskengelska lexikonet så hittade man detta exempel: "I am robin this 7-eleven with my friend Ali". Således slog man fast att Robin i det här fallet skulle bli rånar.
Hood var inte direkt någon enigmakod att kryptera utan man kom genast överrens om att det fick översättas till luva.
Slutprodukten blev... Rånarluvan.
Efter en vecka av ganska dåligt intresse (vilken sund barnfamilj går och ser rånarluvan?) för biofilmen valde man att testa det amerikanska konceptet och man lät filmen således heta Robin Hood. Vilket som sagt ledde till en enorm ökning av biobesökare, en oerhörd kassasuccé osv.
Filmen om Robin Hood har i årtionden inspirerat små barn och präglat deras barndom på ett gott vis. Jag minns själv hur jag gled runt i skogen som litet barn med min låtsaspilbåge och utförde goda gärningar...
MEN! stoppa pressarna, tänk efter nu..!
Vad gör då ett barn i samma situation som sett filmen "Rånarluvan"?
En film där man lär sig ta från de rika... (kanske en bank?)
En film som lär ut att ge till de fattiga... (Är man inte ganska fattig om man rånar?)
Utför han goda gärningar...eller... Mycket, mycket, mycket onda gärningar?
Kan det vara förklaringen? ledtråden? Svaret? På frågan varför alla onda brottslingar bär just en... RÅNARLUVA?!?
Kan det verkligen vara som så att detta missöde, denna bagatell, denna miss vilseledde och lurade folk in i en kriminell bana.
Kanske bär kriminella just "rånarluvan" för att visa varför dom gör det... vad som driver dom... och vart den onda cirkeln började...?
Men för er vars föräldrar drack på vardagarna under uppväxten och aldrig lät er se den tecknade version så är han iaf känd för att leva efter mottot att ta från de rika, och ge åt de fattiga.
1973 gjorde Disney en alldeles förträfflig tecknad version av sagan om Robin Hood.
Och som många vet har vi en tendens i Sverige att översätta främmande filmers titlar. Finding Nemo blev hitta Nemo, The Lion King översattes till Lejonkungen och The lord of the rings gavs namnet sagan om ringen.
Den tecknade versionen av Robin Hood blev en stor kassasuccé och är även ett välbekant och uppskattat inslag på julafton.
Det som dock många inte vet om denna film (och som har varit en av svensk filmbransch bäst bevarade hemligheter fram tills nu) är att det döljer sig en mycket... mycket hemsk sanning bakom kulisserna.
Året var som sagt 1973 och engelskan hade ännu inte befäst sig som det naturliga andrahandsspråk som det är idag i norden. Med detta argument tänkte man på SF underlätta för de svenska barnen där hemma och översätta titeln Robin Hood till svenska.
Hur man skulle översätta Robin till svenska var till en början en svår nöt att knäcka. Men efter lite research och bläddrande i 1973 års upplaga av det svenskengelska lexikonet så hittade man detta exempel: "I am robin this 7-eleven with my friend Ali". Således slog man fast att Robin i det här fallet skulle bli rånar.
Hood var inte direkt någon enigmakod att kryptera utan man kom genast överrens om att det fick översättas till luva.
Slutprodukten blev... Rånarluvan.
Efter en vecka av ganska dåligt intresse (vilken sund barnfamilj går och ser rånarluvan?) för biofilmen valde man att testa det amerikanska konceptet och man lät filmen således heta Robin Hood. Vilket som sagt ledde till en enorm ökning av biobesökare, en oerhörd kassasuccé osv.
Filmen om Robin Hood har i årtionden inspirerat små barn och präglat deras barndom på ett gott vis. Jag minns själv hur jag gled runt i skogen som litet barn med min låtsaspilbåge och utförde goda gärningar...
MEN! stoppa pressarna, tänk efter nu..!
Vad gör då ett barn i samma situation som sett filmen "Rånarluvan"?
En film där man lär sig ta från de rika... (kanske en bank?)
En film som lär ut att ge till de fattiga... (Är man inte ganska fattig om man rånar?)
Utför han goda gärningar...eller... Mycket, mycket, mycket onda gärningar?
Kan det vara förklaringen? ledtråden? Svaret? På frågan varför alla onda brottslingar bär just en... RÅNARLUVA?!?
Kan det verkligen vara som så att detta missöde, denna bagatell, denna miss vilseledde och lurade folk in i en kriminell bana.
Kanske bär kriminella just "rånarluvan" för att visa varför dom gör det... vad som driver dom... och vart den onda cirkeln började...?
Catch me if you can!
Många hävdar att mänskligheten har gått igenom många olika faser fram till dagens datum.
Vi har varit bönder ute på åkern. Grottmänniskor som skrattat medans vi rullat i våran egen avföring. Evolutionen har till och med gått så långt fram i att vi trott på högre makter till den milda grad att vi startat krig mot andra medmänniskor enbart för att dom inte gått ner på knä för samma gud.
Vad är vi då för slags varelser idag? Är vi it-nördar som är ute å spinner på webben hela dagen lång (man kan ju inte surfa... på en webb?)?
Nej svarar du snabbt (trots att du läser detta på webben) eftersom att du inte vill hamna i samma kategori som dom du retade i högstadiet!
Vad i hela vetet är vi då?
Jägare. Smaka på ordet. Sug in det. Låt det du har innanför kraniumet ta in det... låt det bearbetas.
Äsch, (nej förväxla inte det med han som fångar pokemons) låt mig förklara.
Så här vid juletid skriver vi i västvärlden önskelistor lika långa som svarta basketspelare. varför? vad hände med det där legoskeppet du fick förra året? Darins nya album? Amy diamonds signerade poster du tjatade så mycket om?
Och det är precis häääääär vi spårar in på jägarbiten. Jag menar inte jägare som i dom allar hårdaste männen i försvarsmakten, utan det faktum att vi jagar saker.
Vi har blivit inskolade sedan barnsben att vi ska göra något med livet. Att som vi har det nu är inte tillräckligt bra. Vi ska någonstans. Vi ska göra något med våra liv. Vi ska erövra världen. Bli rockstjärnor. Ha sexpack. Göra karriär på de där företaget. Bilda familj.
Men faktum är att vad vi än gör... så är det inte tillräckligt bra.
Får vi bra betyg på ett prov kommer det nästa vecka ett nytt prov. Om vi efter månader av suktande och åtrå äntligen lyckats charma den där tösen med de slanka benen och det blonda håret så inser man att hon har något fel. Hon är inte den rätta. Man leker finn fem fel med henne och hittar genast 5 ursäkter till att leta efter någon finare, hetare, sexigare för att inte nämna BÄTTRE.
Således så fortsätter jakten.
Vi önksar oss materiella saker i julklapp som om en månad är lika önskade som en medlem ur somaliska föreningen är på en stureplansklubb.
Vi letar efter något. Men när vi väl hittar det. När det väl uppenbarar sig framför oss... så får vi kalla fötter. Vi börjar ifrågasätta. VI VILL INTE ATT JAKTEN SKA TA SLUT!
Vi älskar jakten. De är de mådderfåqin shit så att säga.
Vi är jägare som aldrig nöjer sig med skogens största älg uppe på väggen. När vi skjutit skogens allra mäktigaste konung (läs älg) så lägger vi upp ribban ännu högre och drömmer oss bort till afrikas savanner där man kan skjuta allt från medlemmar i somaliska föreningen (yet again) till elefanter och lejon.
Vad vi än lyckas med. Om vi får MVG på historiaprovet nästa vecka, om vi får de som står högst upp på önskelistan till jul i år, om vi lyckas få självaste paris hilton ner i säng eller om vi vinner en pott på 1000 kronor så kommer vi ALLTID sikta liiiiite högre tills nästa gång.
Jag låter fröken Maggio formulerar min slutplädering.
Vi har varit bönder ute på åkern. Grottmänniskor som skrattat medans vi rullat i våran egen avföring. Evolutionen har till och med gått så långt fram i att vi trott på högre makter till den milda grad att vi startat krig mot andra medmänniskor enbart för att dom inte gått ner på knä för samma gud.
Vad är vi då för slags varelser idag? Är vi it-nördar som är ute å spinner på webben hela dagen lång (man kan ju inte surfa... på en webb?)?
Nej svarar du snabbt (trots att du läser detta på webben) eftersom att du inte vill hamna i samma kategori som dom du retade i högstadiet!
Vad i hela vetet är vi då?
Jägare. Smaka på ordet. Sug in det. Låt det du har innanför kraniumet ta in det... låt det bearbetas.
Äsch, (nej förväxla inte det med han som fångar pokemons) låt mig förklara.
Så här vid juletid skriver vi i västvärlden önskelistor lika långa som svarta basketspelare. varför? vad hände med det där legoskeppet du fick förra året? Darins nya album? Amy diamonds signerade poster du tjatade så mycket om?
Och det är precis häääääär vi spårar in på jägarbiten. Jag menar inte jägare som i dom allar hårdaste männen i försvarsmakten, utan det faktum att vi jagar saker.
Vi har blivit inskolade sedan barnsben att vi ska göra något med livet. Att som vi har det nu är inte tillräckligt bra. Vi ska någonstans. Vi ska göra något med våra liv. Vi ska erövra världen. Bli rockstjärnor. Ha sexpack. Göra karriär på de där företaget. Bilda familj.
Men faktum är att vad vi än gör... så är det inte tillräckligt bra.
Får vi bra betyg på ett prov kommer det nästa vecka ett nytt prov. Om vi efter månader av suktande och åtrå äntligen lyckats charma den där tösen med de slanka benen och det blonda håret så inser man att hon har något fel. Hon är inte den rätta. Man leker finn fem fel med henne och hittar genast 5 ursäkter till att leta efter någon finare, hetare, sexigare för att inte nämna BÄTTRE.
Således så fortsätter jakten.
Vi önksar oss materiella saker i julklapp som om en månad är lika önskade som en medlem ur somaliska föreningen är på en stureplansklubb.
Vi letar efter något. Men när vi väl hittar det. När det väl uppenbarar sig framför oss... så får vi kalla fötter. Vi börjar ifrågasätta. VI VILL INTE ATT JAKTEN SKA TA SLUT!
Vi älskar jakten. De är de mådderfåqin shit så att säga.
Vi är jägare som aldrig nöjer sig med skogens största älg uppe på väggen. När vi skjutit skogens allra mäktigaste konung (läs älg) så lägger vi upp ribban ännu högre och drömmer oss bort till afrikas savanner där man kan skjuta allt från medlemmar i somaliska föreningen (yet again) till elefanter och lejon.
Vad vi än lyckas med. Om vi får MVG på historiaprovet nästa vecka, om vi får de som står högst upp på önskelistan till jul i år, om vi lyckas få självaste paris hilton ner i säng eller om vi vinner en pott på 1000 kronor så kommer vi ALLTID sikta liiiiite högre tills nästa gång.
Jag låter fröken Maggio formulerar min slutplädering.
