Robin Hood vs Rånarluvan
Alla som läser det här har formodligen någon gång kommit i kontakt med den ädle hjälten Robin Hood.
Men för er vars föräldrar drack på vardagarna under uppväxten och aldrig lät er se den tecknade version så är han iaf känd för att leva efter mottot att ta från de rika, och ge åt de fattiga.
1973 gjorde Disney en alldeles förträfflig tecknad version av sagan om Robin Hood.
Och som många vet har vi en tendens i Sverige att översätta främmande filmers titlar. Finding Nemo blev hitta Nemo, The Lion King översattes till Lejonkungen och The lord of the rings gavs namnet sagan om ringen.
Den tecknade versionen av Robin Hood blev en stor kassasuccé och är även ett välbekant och uppskattat inslag på julafton.
Det som dock många inte vet om denna film (och som har varit en av svensk filmbransch bäst bevarade hemligheter fram tills nu) är att det döljer sig en mycket... mycket hemsk sanning bakom kulisserna.
Året var som sagt 1973 och engelskan hade ännu inte befäst sig som det naturliga andrahandsspråk som det är idag i norden. Med detta argument tänkte man på SF underlätta för de svenska barnen där hemma och översätta titeln Robin Hood till svenska.
Hur man skulle översätta Robin till svenska var till en början en svår nöt att knäcka. Men efter lite research och bläddrande i 1973 års upplaga av det svenskengelska lexikonet så hittade man detta exempel: "I am robin this 7-eleven with my friend Ali". Således slog man fast att Robin i det här fallet skulle bli rånar.
Hood var inte direkt någon enigmakod att kryptera utan man kom genast överrens om att det fick översättas till luva.
Slutprodukten blev... Rånarluvan.
Efter en vecka av ganska dåligt intresse (vilken sund barnfamilj går och ser rånarluvan?) för biofilmen valde man att testa det amerikanska konceptet och man lät filmen således heta Robin Hood. Vilket som sagt ledde till en enorm ökning av biobesökare, en oerhörd kassasuccé osv.
Filmen om Robin Hood har i årtionden inspirerat små barn och präglat deras barndom på ett gott vis. Jag minns själv hur jag gled runt i skogen som litet barn med min låtsaspilbåge och utförde goda gärningar...
MEN! stoppa pressarna, tänk efter nu..!
Vad gör då ett barn i samma situation som sett filmen "Rånarluvan"?
En film där man lär sig ta från de rika... (kanske en bank?)
En film som lär ut att ge till de fattiga... (Är man inte ganska fattig om man rånar?)
Utför han goda gärningar...eller... Mycket, mycket, mycket onda gärningar?
Kan det vara förklaringen? ledtråden? Svaret? På frågan varför alla onda brottslingar bär just en... RÅNARLUVA?!?
Kan det verkligen vara som så att detta missöde, denna bagatell, denna miss vilseledde och lurade folk in i en kriminell bana.
Kanske bär kriminella just "rånarluvan" för att visa varför dom gör det... vad som driver dom... och vart den onda cirkeln började...?
Men för er vars föräldrar drack på vardagarna under uppväxten och aldrig lät er se den tecknade version så är han iaf känd för att leva efter mottot att ta från de rika, och ge åt de fattiga.
1973 gjorde Disney en alldeles förträfflig tecknad version av sagan om Robin Hood.
Och som många vet har vi en tendens i Sverige att översätta främmande filmers titlar. Finding Nemo blev hitta Nemo, The Lion King översattes till Lejonkungen och The lord of the rings gavs namnet sagan om ringen.
Den tecknade versionen av Robin Hood blev en stor kassasuccé och är även ett välbekant och uppskattat inslag på julafton.
Det som dock många inte vet om denna film (och som har varit en av svensk filmbransch bäst bevarade hemligheter fram tills nu) är att det döljer sig en mycket... mycket hemsk sanning bakom kulisserna.
Året var som sagt 1973 och engelskan hade ännu inte befäst sig som det naturliga andrahandsspråk som det är idag i norden. Med detta argument tänkte man på SF underlätta för de svenska barnen där hemma och översätta titeln Robin Hood till svenska.
Hur man skulle översätta Robin till svenska var till en början en svår nöt att knäcka. Men efter lite research och bläddrande i 1973 års upplaga av det svenskengelska lexikonet så hittade man detta exempel: "I am robin this 7-eleven with my friend Ali". Således slog man fast att Robin i det här fallet skulle bli rånar.
Hood var inte direkt någon enigmakod att kryptera utan man kom genast överrens om att det fick översättas till luva.
Slutprodukten blev... Rånarluvan.
Efter en vecka av ganska dåligt intresse (vilken sund barnfamilj går och ser rånarluvan?) för biofilmen valde man att testa det amerikanska konceptet och man lät filmen således heta Robin Hood. Vilket som sagt ledde till en enorm ökning av biobesökare, en oerhörd kassasuccé osv.
Filmen om Robin Hood har i årtionden inspirerat små barn och präglat deras barndom på ett gott vis. Jag minns själv hur jag gled runt i skogen som litet barn med min låtsaspilbåge och utförde goda gärningar...
MEN! stoppa pressarna, tänk efter nu..!
Vad gör då ett barn i samma situation som sett filmen "Rånarluvan"?
En film där man lär sig ta från de rika... (kanske en bank?)
En film som lär ut att ge till de fattiga... (Är man inte ganska fattig om man rånar?)
Utför han goda gärningar...eller... Mycket, mycket, mycket onda gärningar?
Kan det vara förklaringen? ledtråden? Svaret? På frågan varför alla onda brottslingar bär just en... RÅNARLUVA?!?
Kan det verkligen vara som så att detta missöde, denna bagatell, denna miss vilseledde och lurade folk in i en kriminell bana.
Kanske bär kriminella just "rånarluvan" för att visa varför dom gör det... vad som driver dom... och vart den onda cirkeln började...?
Catch me if you can!
Många hävdar att mänskligheten har gått igenom många olika faser fram till dagens datum.
Vi har varit bönder ute på åkern. Grottmänniskor som skrattat medans vi rullat i våran egen avföring. Evolutionen har till och med gått så långt fram i att vi trott på högre makter till den milda grad att vi startat krig mot andra medmänniskor enbart för att dom inte gått ner på knä för samma gud.
Vad är vi då för slags varelser idag? Är vi it-nördar som är ute å spinner på webben hela dagen lång (man kan ju inte surfa... på en webb?)?
Nej svarar du snabbt (trots att du läser detta på webben) eftersom att du inte vill hamna i samma kategori som dom du retade i högstadiet!
Vad i hela vetet är vi då?
Jägare. Smaka på ordet. Sug in det. Låt det du har innanför kraniumet ta in det... låt det bearbetas.
Äsch, (nej förväxla inte det med han som fångar pokemons) låt mig förklara.
Så här vid juletid skriver vi i västvärlden önskelistor lika långa som svarta basketspelare. varför? vad hände med det där legoskeppet du fick förra året? Darins nya album? Amy diamonds signerade poster du tjatade så mycket om?
Och det är precis häääääär vi spårar in på jägarbiten. Jag menar inte jägare som i dom allar hårdaste männen i försvarsmakten, utan det faktum att vi jagar saker.
Vi har blivit inskolade sedan barnsben att vi ska göra något med livet. Att som vi har det nu är inte tillräckligt bra. Vi ska någonstans. Vi ska göra något med våra liv. Vi ska erövra världen. Bli rockstjärnor. Ha sexpack. Göra karriär på de där företaget. Bilda familj.
Men faktum är att vad vi än gör... så är det inte tillräckligt bra.
Får vi bra betyg på ett prov kommer det nästa vecka ett nytt prov. Om vi efter månader av suktande och åtrå äntligen lyckats charma den där tösen med de slanka benen och det blonda håret så inser man att hon har något fel. Hon är inte den rätta. Man leker finn fem fel med henne och hittar genast 5 ursäkter till att leta efter någon finare, hetare, sexigare för att inte nämna BÄTTRE.
Således så fortsätter jakten.
Vi önksar oss materiella saker i julklapp som om en månad är lika önskade som en medlem ur somaliska föreningen är på en stureplansklubb.
Vi letar efter något. Men när vi väl hittar det. När det väl uppenbarar sig framför oss... så får vi kalla fötter. Vi börjar ifrågasätta. VI VILL INTE ATT JAKTEN SKA TA SLUT!
Vi älskar jakten. De är de mådderfåqin shit så att säga.
Vi är jägare som aldrig nöjer sig med skogens största älg uppe på väggen. När vi skjutit skogens allra mäktigaste konung (läs älg) så lägger vi upp ribban ännu högre och drömmer oss bort till afrikas savanner där man kan skjuta allt från medlemmar i somaliska föreningen (yet again) till elefanter och lejon.
Vad vi än lyckas med. Om vi får MVG på historiaprovet nästa vecka, om vi får de som står högst upp på önskelistan till jul i år, om vi lyckas få självaste paris hilton ner i säng eller om vi vinner en pott på 1000 kronor så kommer vi ALLTID sikta liiiiite högre tills nästa gång.
Jag låter fröken Maggio formulerar min slutplädering.
Vi har varit bönder ute på åkern. Grottmänniskor som skrattat medans vi rullat i våran egen avföring. Evolutionen har till och med gått så långt fram i att vi trott på högre makter till den milda grad att vi startat krig mot andra medmänniskor enbart för att dom inte gått ner på knä för samma gud.
Vad är vi då för slags varelser idag? Är vi it-nördar som är ute å spinner på webben hela dagen lång (man kan ju inte surfa... på en webb?)?
Nej svarar du snabbt (trots att du läser detta på webben) eftersom att du inte vill hamna i samma kategori som dom du retade i högstadiet!
Vad i hela vetet är vi då?
Jägare. Smaka på ordet. Sug in det. Låt det du har innanför kraniumet ta in det... låt det bearbetas.
Äsch, (nej förväxla inte det med han som fångar pokemons) låt mig förklara.
Så här vid juletid skriver vi i västvärlden önskelistor lika långa som svarta basketspelare. varför? vad hände med det där legoskeppet du fick förra året? Darins nya album? Amy diamonds signerade poster du tjatade så mycket om?
Och det är precis häääääär vi spårar in på jägarbiten. Jag menar inte jägare som i dom allar hårdaste männen i försvarsmakten, utan det faktum att vi jagar saker.
Vi har blivit inskolade sedan barnsben att vi ska göra något med livet. Att som vi har det nu är inte tillräckligt bra. Vi ska någonstans. Vi ska göra något med våra liv. Vi ska erövra världen. Bli rockstjärnor. Ha sexpack. Göra karriär på de där företaget. Bilda familj.
Men faktum är att vad vi än gör... så är det inte tillräckligt bra.
Får vi bra betyg på ett prov kommer det nästa vecka ett nytt prov. Om vi efter månader av suktande och åtrå äntligen lyckats charma den där tösen med de slanka benen och det blonda håret så inser man att hon har något fel. Hon är inte den rätta. Man leker finn fem fel med henne och hittar genast 5 ursäkter till att leta efter någon finare, hetare, sexigare för att inte nämna BÄTTRE.
Således så fortsätter jakten.
Vi önksar oss materiella saker i julklapp som om en månad är lika önskade som en medlem ur somaliska föreningen är på en stureplansklubb.
Vi letar efter något. Men när vi väl hittar det. När det väl uppenbarar sig framför oss... så får vi kalla fötter. Vi börjar ifrågasätta. VI VILL INTE ATT JAKTEN SKA TA SLUT!
Vi älskar jakten. De är de mådderfåqin shit så att säga.
Vi är jägare som aldrig nöjer sig med skogens största älg uppe på väggen. När vi skjutit skogens allra mäktigaste konung (läs älg) så lägger vi upp ribban ännu högre och drömmer oss bort till afrikas savanner där man kan skjuta allt från medlemmar i somaliska föreningen (yet again) till elefanter och lejon.
Vad vi än lyckas med. Om vi får MVG på historiaprovet nästa vecka, om vi får de som står högst upp på önskelistan till jul i år, om vi lyckas få självaste paris hilton ner i säng eller om vi vinner en pott på 1000 kronor så kommer vi ALLTID sikta liiiiite högre tills nästa gång.
Jag låter fröken Maggio formulerar min slutplädering.
Klart bakåt!
I och med att mina dagar i de militära är slut för ett bra tag framöver så tänkte jag dela med mig av lite trevliga och roliga minnen från den tiden.
Dagens lumparmoment handlar om en solig dag ute vid Perstorps skjutfält. Eftersom att vi på fallskärmsjägarskolan är speciellt uttagna för att vara cyborgs och duktiga på det mesta så hade vi enbart en veckas utbildning på oss att lära oss hantera det mäktiga Carl Gustav granatgeväret. Efter att fått lite grundläggande utbildning på hanterandet av vapnet den första dagen och lite inskjutningar dag 2 och 3 blev det senare dags för mer avancerade strapatser då man la till moment som förflyttning och mål som rör på sig istället för stillastående.
Nu till det roliga (eller hur man nu väljer att se det som).
Vi hade som uppgift för dagen att smyga upp på en kulle och så tyst som möjligt ladda granatgeväret och sen på kommando öppna eld mot mål som befann sig framför oss i terrängen. Det kanske låter enkelt och i ärlighetens namn är det inte särskilt komplicerat, än iaf... Det som kan vara värt å nämna är att granatgeväret låter DJÄVULSKT HÖGT varvid man måste bära både hörselproppar och hörselskydd för att inte ta skada. Allt gick smidigt å fint och vi var 4 andra skyttar och 4 laddare som sköt av våran första salva. Efter de första skotten som lät ungefär lika högt som att trycka örat tätt intill en högtalare på en Metallicakonsert så kommenderade vårat befäl vem som skulle skjuta vart varpå man då bekämpade de målet man var tilldelad. Kruxet var att jag låg 25 meter ifrån den mannen som skrek ut ordern samtidigt som jag hade dubbla hörselskydd och 3 andra granatgevär som avlossade sina rundor. Givetvis uppstår det då komplikationer men på något underligt vis lyckas vårat befäl överrösta allt oväsen och allt jag hör är "SKJUT SÖDERMARK, SKJUT SÖDERMARK, MEN SKJUT DÅ FÖR I HELA VETET" .
Utan vidare eftertanke och under den stressade situationen som pågick så kickar då min reptilhjärna in och jag fattar fingret om avtryckaren och skjuter av ett skott medans min laddare som finns på min högra sida tittar bakåt och ska precis anmäla klart båkåt.
Denna bild demonstrerar den trevliga synen min kära laddare möttes av och varför man tittar framåt istället för bakåt ^^
*fotnot: Det kan även tilläggas att jag som "straff" fick böta ett helt flak öl till muckfesten, så i slutändan var det hela ganska värt ändå.
Dagens lumparmoment handlar om en solig dag ute vid Perstorps skjutfält. Eftersom att vi på fallskärmsjägarskolan är speciellt uttagna för att vara cyborgs och duktiga på det mesta så hade vi enbart en veckas utbildning på oss att lära oss hantera det mäktiga Carl Gustav granatgeväret. Efter att fått lite grundläggande utbildning på hanterandet av vapnet den första dagen och lite inskjutningar dag 2 och 3 blev det senare dags för mer avancerade strapatser då man la till moment som förflyttning och mål som rör på sig istället för stillastående.
Nu till det roliga (eller hur man nu väljer att se det som).
Vi hade som uppgift för dagen att smyga upp på en kulle och så tyst som möjligt ladda granatgeväret och sen på kommando öppna eld mot mål som befann sig framför oss i terrängen. Det kanske låter enkelt och i ärlighetens namn är det inte särskilt komplicerat, än iaf... Det som kan vara värt å nämna är att granatgeväret låter DJÄVULSKT HÖGT varvid man måste bära både hörselproppar och hörselskydd för att inte ta skada. Allt gick smidigt å fint och vi var 4 andra skyttar och 4 laddare som sköt av våran första salva. Efter de första skotten som lät ungefär lika högt som att trycka örat tätt intill en högtalare på en Metallicakonsert så kommenderade vårat befäl vem som skulle skjuta vart varpå man då bekämpade de målet man var tilldelad. Kruxet var att jag låg 25 meter ifrån den mannen som skrek ut ordern samtidigt som jag hade dubbla hörselskydd och 3 andra granatgevär som avlossade sina rundor. Givetvis uppstår det då komplikationer men på något underligt vis lyckas vårat befäl överrösta allt oväsen och allt jag hör är "SKJUT SÖDERMARK, SKJUT SÖDERMARK, MEN SKJUT DÅ FÖR I HELA VETET" .
Utan vidare eftertanke och under den stressade situationen som pågick så kickar då min reptilhjärna in och jag fattar fingret om avtryckaren och skjuter av ett skott medans min laddare som finns på min högra sida tittar bakåt och ska precis anmäla klart båkåt.
Denna bild demonstrerar den trevliga synen min kära laddare möttes av och varför man tittar framåt istället för bakåt ^^
*fotnot: Det kan även tilläggas att jag som "straff" fick böta ett helt flak öl till muckfesten, så i slutändan var det hela ganska värt ändå.
Afrika Goes Albino!
Att skotta undan snö från en uppfart är i många avseenden precis som att skriva en uppsats i Micrsoft Word.
* Du möts av en vit och stor yta
* Du har som mål att byta ut det vita mot svarta spår.
* Du lägger ner 1-2 timmar av din dyrbara tid för att få lite gott samvete.
Det som dock skiljer dessa två saker åt är att:
A.) Den ena
* Sparar du på din hårddisk,
* Lämnar in dagen efter till din lärare
* Tillbaks får du ett bra betyg och massvis med beröm.
B.) Den andra däremot
* Väljer du att inte spara, eftersom att du vet att du bara ska iväg en kort stund från datorn för att sen komma tillbaks.
* Du återvänder (efter en kort stund) för att titta till ditt mästerverk och märker till din fasa att någon jävel har varit där och raderat allt ditt slit, allt som du kämpat för, hela ditt fucking jävla mästerverk.
* Kvar är endast... Ett nytt Microsoft Word dokument som med sitt bländande vita leende skrattar dig hånfullt rakt i ansiktet och processen börjas om.
* Du möts av en vit och stor yta
* Du har som mål att byta ut det vita mot svarta spår.
* Du lägger ner 1-2 timmar av din dyrbara tid för att få lite gott samvete.
Det som dock skiljer dessa två saker åt är att:
A.) Den ena
* Sparar du på din hårddisk,
* Lämnar in dagen efter till din lärare
* Tillbaks får du ett bra betyg och massvis med beröm.
B.) Den andra däremot
* Väljer du att inte spara, eftersom att du vet att du bara ska iväg en kort stund från datorn för att sen komma tillbaks.
* Du återvänder (efter en kort stund) för att titta till ditt mästerverk och märker till din fasa att någon jävel har varit där och raderat allt ditt slit, allt som du kämpat för, hela ditt fucking jävla mästerverk.
* Kvar är endast... Ett nytt Microsoft Word dokument som med sitt bländande vita leende skrattar dig hånfullt rakt i ansiktet och processen börjas om.
Det Börjar Vankas Jul Banne Mig!
Hur kan titeln lyda på följande vis när det fortfarande är en hel vecka kvar tills vi är inne i december och en hel dag kvar tills det är exakt en månad kvar till julafton?
Jo det ska jag ta och förklara för er kära läsare!
Det börjar inte närma sig jul bara för att det poppar upp ett antal adventssljusstakar i fönsterkarmarna i varje hus och hem. Det är inte heller det faktum att folk sätter upp julbelysning. Det är verkligen inte pga att i varje affär så återfinns nu julmotiv på inslagspapprena. Tror ni det är pga av att de större affärerna redan nu börjar sukta alla konsumenter där ute med sina exklusiva och alldeles unika julerbjudande? Då har ni också fel.!
Det enda riktiga sättet att verkligen få reda på att "Nu är det jul igen" är att leta efter något mindre viktigt klädesplagg som man under den gånga sommaren lagt på något smart ställe som t ex ett par vantar eller en halsduk.
Om du då för allt vad du är värd inte hittar vare sig dina handskar eller din halsduk och tvingas vända dig till dina största julklappssponsorer (läs föräldrar) och då får höra svaret "jag vet inte, du kanske borde önska dig ett par till jul".
DÅ gott folk... först DÅ, vet man att julen börjar närma sig... närma sig med stormsteg...
Jo det ska jag ta och förklara för er kära läsare!
Det börjar inte närma sig jul bara för att det poppar upp ett antal adventssljusstakar i fönsterkarmarna i varje hus och hem. Det är inte heller det faktum att folk sätter upp julbelysning. Det är verkligen inte pga att i varje affär så återfinns nu julmotiv på inslagspapprena. Tror ni det är pga av att de större affärerna redan nu börjar sukta alla konsumenter där ute med sina exklusiva och alldeles unika julerbjudande? Då har ni också fel.!
Det enda riktiga sättet att verkligen få reda på att "Nu är det jul igen" är att leta efter något mindre viktigt klädesplagg som man under den gånga sommaren lagt på något smart ställe som t ex ett par vantar eller en halsduk.
Om du då för allt vad du är värd inte hittar vare sig dina handskar eller din halsduk och tvingas vända dig till dina största julklappssponsorer (läs föräldrar) och då får höra svaret "jag vet inte, du kanske borde önska dig ett par till jul".
DÅ gott folk... först DÅ, vet man att julen börjar närma sig... närma sig med stormsteg...
Konsten Att Mönstra
Denna vecka har hittils bjudit på såväl en måndag som en tisdag som en onsdag. Men för att göra det än mer intressantare (du trodde inte det kunde bli än mer intressantare va?) Så erbjuder jag nu läsaren att få en djupare inblick i vad som har hänt. Lite som en repris av veckans första tre dagar.
Veckan hade sin begynnelse på en måndag, datumet var den 19 februari 2007 och dimman låg tätt över lützen även denna dag. Denna dag var en av de viktigare 365, då jag hade andra ärenden att uppfylla än att traska till helvetet (läs Farsta Gymnasium). Plikten kallade denna dag! Eller åtminstone Pliktverket kallade. Och när plikten kallar är man där i tid. Eller åtminstone en timme och 10 minuter för tidigt i mitt fall. Nå väl, nog med detaljer. Allt drog igång vid 09:00 och dryga 66 förväntasfulla ungtuppar skulle få sina öden klarlagda för sig vid dagens ände. Som en av de första 11 på plats ingick jag i grupp blå. Våran resa började i ett färgglatt rum på andra våningen där vi fick ta del av en mycket lärorik instruktionsfilm (läs propaganda) som berörde olika moment som vi under dagen skulle få ta oss igenom. Efter denna 15 minuter långa genomgång var alla i rummet upplysta och på hugget. Därefter var det var man för sig själv (då endast 1 tanig tös skymtades under dagens gång). För min egen del öppnade jag upp med att glänsa lite med att göra inskrivningsprovet i någon timme ("hej ångestframkallande kuber och tärningar") och sedan med min perfekta hörsel och syn. A i så väl hörsel som syn löd slutresultatet efter första testomgången. Nu nalkades det mytomspunna muskelstyrkeprovet, vilket var långt ifrån det man i huvudet tänker på när man hör ordet. Ouppvärmd, i jeans och iklädd en jätte stilig djurgårdströja kastades jag in i ett dunkelt rum med en vad som till synes måste varit en kvinnlig 60+.are för att lyfta en stång och "trycka hälarna ända ner i källaren...". Det blev en 8.a, hade förväntat mig ett bättre resultat men med tanke på att allt i stort sett hängde på tekniken och att "pressa hälarna ända ner i källaren..." vilket jag givetvis inte lyckades med så är det ändå ett godkännt resultat. Tämligen besviken och omtumlad fick jag återgå till väntrummet för att sitta av 30 minuter innan en snäll själ sa att det nog var dags för mig att gå på lunch. I tätt följe med två andra entusiastiska pojkar, varvid en hette kim och en johannes, bar det av mot den lokala (troligtvis enda) pizzerian där det bjöds på husmanskost i sin allra bästa form dvs grå/beigea köttbullar + pulverpotatismos lagade av folk med ursprung från andra regioner än där köttbullar med potatismos uppfanns (för övrigt var detta år 1971)... Med mat i magen och med lite bättre humör väntade nu psykologen. När mitt namn ropades ut på svenska med norsk brytning fick jag upp förhoppningar i taket för att sedan raseras i avgrunden när jag insåg att det inte alls var väder-tone på 4.an som var min psykolog. Istället var det heidi som mycket väl kan ha tag sin psykologexamen i Nya Guinea. Efter att ha konstaterat att jag inte (längre) tar droger och att jag inte lider av ångest eller annan depression satte hon en stark 7:a. Här fick jag även reda på att jag fick en 7.a på inskrivningsprovet vilket också var bra gjort. Därefter slog tanken (nej det gjorde inte så värst ont) mig att jag skrivit lika många ord som det finns invånare i centrala kramfors och att klockslaget visade 23:27 och det kanske vore dags att skippa detaljerna och gå mer på sak.
Nå väl, nu fick jag gå till doktorn och klä av mig på överkroppen inför en främmande man som nyfiket utforskade min kropp (JA, DET VAR FÖRSTA GÅNGEN NÅGOT LIKNANDE HÄNDE OCH JA! SÅKLART JAG VAR RÄDD OCH KÄNDE MIG SMUTSIG EFTERÅT). Han gav iaf sitt godkännade och skickade mig till cykeln för att våran kära försvarsmakt skulle få en bättre inblick i hur pass väl konditionsmässigt (lol) jag låg till. Efter många stön och krigsskri fick jag en klar 9.a. Tämligen nöjd bytte jag om för att till slut ta ett ordentligt snack med inskrivningsförrättaren. Denna mans primära uppgift skiljer sig inte mycket alls ifrån den syokonsulenten som ledde mig till att begå det ödesdigra misstaget att välja farsta gymnasium, så det var inte med en hel del förtroende eller avgudande som jag steg in i rummet. Dock visade sig mina värsta farhågor vara som bortblåsta när jag väl utväxlade några ord med herren, som för övrigt var kustjägare samma år som min pyssling till kusin Charlie. Efter många om och men beslöt vi oss för att välja dessa tre befattningar i rangordning: Fallskärmsjägare, Robotgruppbefäl och slutligen som tredje val Jägarspecialist (ända uppe i arvidsjaur, "hej 3.de gradens köldskador").
För att sedermera bekräfta det som på långt håll ses som tämligen uppenbart var vi tvungna att än en gång sätta min goda fysik på prov. Nu var det sista testet som krävdes av mig Jägartestet! Efter 75 stepups på vardera ben med en 20 kgs tung stridssäck 2000 på ryggen som följdes av 5 stycken resningar med först höger å sedan vänster ben ur sittandes position hade jag äntligen klarat Jägartestet. Med detta ur världen kunde jag nu äntligen skicka iväg mina tre val och kasta mig in i duschen för att tillsammans med johannes slå följe till roslagsbanan och börja våran långa färd hemåt efter en mycket lång, men i slutändan väldigt väl genomförd dag!
På tisdag hade jag skola + gym och simning och på onsdag (läs idag) hade jag skola + gym och simning.
Summan av kardemumman = måndagar är längre än tisdagar och onsdagar?
*Over and out*
+
* Mönstring/Lumpen 08
* Vetskapen om att ett sportlov nalkas inom några dagar
-
* Tidiga morgonar
* Det faktum att jag inte är så het på simning som jag hade förväntat mig
Veckan hade sin begynnelse på en måndag, datumet var den 19 februari 2007 och dimman låg tätt över lützen även denna dag. Denna dag var en av de viktigare 365, då jag hade andra ärenden att uppfylla än att traska till helvetet (läs Farsta Gymnasium). Plikten kallade denna dag! Eller åtminstone Pliktverket kallade. Och när plikten kallar är man där i tid. Eller åtminstone en timme och 10 minuter för tidigt i mitt fall. Nå väl, nog med detaljer. Allt drog igång vid 09:00 och dryga 66 förväntasfulla ungtuppar skulle få sina öden klarlagda för sig vid dagens ände. Som en av de första 11 på plats ingick jag i grupp blå. Våran resa började i ett färgglatt rum på andra våningen där vi fick ta del av en mycket lärorik instruktionsfilm (läs propaganda) som berörde olika moment som vi under dagen skulle få ta oss igenom. Efter denna 15 minuter långa genomgång var alla i rummet upplysta och på hugget. Därefter var det var man för sig själv (då endast 1 tanig tös skymtades under dagens gång). För min egen del öppnade jag upp med att glänsa lite med att göra inskrivningsprovet i någon timme ("hej ångestframkallande kuber och tärningar") och sedan med min perfekta hörsel och syn. A i så väl hörsel som syn löd slutresultatet efter första testomgången. Nu nalkades det mytomspunna muskelstyrkeprovet, vilket var långt ifrån det man i huvudet tänker på när man hör ordet. Ouppvärmd, i jeans och iklädd en jätte stilig djurgårdströja kastades jag in i ett dunkelt rum med en vad som till synes måste varit en kvinnlig 60+.are för att lyfta en stång och "trycka hälarna ända ner i källaren...". Det blev en 8.a, hade förväntat mig ett bättre resultat men med tanke på att allt i stort sett hängde på tekniken och att "pressa hälarna ända ner i källaren..." vilket jag givetvis inte lyckades med så är det ändå ett godkännt resultat. Tämligen besviken och omtumlad fick jag återgå till väntrummet för att sitta av 30 minuter innan en snäll själ sa att det nog var dags för mig att gå på lunch. I tätt följe med två andra entusiastiska pojkar, varvid en hette kim och en johannes, bar det av mot den lokala (troligtvis enda) pizzerian där det bjöds på husmanskost i sin allra bästa form dvs grå/beigea köttbullar + pulverpotatismos lagade av folk med ursprung från andra regioner än där köttbullar med potatismos uppfanns (för övrigt var detta år 1971)... Med mat i magen och med lite bättre humör väntade nu psykologen. När mitt namn ropades ut på svenska med norsk brytning fick jag upp förhoppningar i taket för att sedan raseras i avgrunden när jag insåg att det inte alls var väder-tone på 4.an som var min psykolog. Istället var det heidi som mycket väl kan ha tag sin psykologexamen i Nya Guinea. Efter att ha konstaterat att jag inte (längre) tar droger och att jag inte lider av ångest eller annan depression satte hon en stark 7:a. Här fick jag även reda på att jag fick en 7.a på inskrivningsprovet vilket också var bra gjort. Därefter slog tanken (nej det gjorde inte så värst ont) mig att jag skrivit lika många ord som det finns invånare i centrala kramfors och att klockslaget visade 23:27 och det kanske vore dags att skippa detaljerna och gå mer på sak.
Nå väl, nu fick jag gå till doktorn och klä av mig på överkroppen inför en främmande man som nyfiket utforskade min kropp (JA, DET VAR FÖRSTA GÅNGEN NÅGOT LIKNANDE HÄNDE OCH JA! SÅKLART JAG VAR RÄDD OCH KÄNDE MIG SMUTSIG EFTERÅT). Han gav iaf sitt godkännade och skickade mig till cykeln för att våran kära försvarsmakt skulle få en bättre inblick i hur pass väl konditionsmässigt (lol) jag låg till. Efter många stön och krigsskri fick jag en klar 9.a. Tämligen nöjd bytte jag om för att till slut ta ett ordentligt snack med inskrivningsförrättaren. Denna mans primära uppgift skiljer sig inte mycket alls ifrån den syokonsulenten som ledde mig till att begå det ödesdigra misstaget att välja farsta gymnasium, så det var inte med en hel del förtroende eller avgudande som jag steg in i rummet. Dock visade sig mina värsta farhågor vara som bortblåsta när jag väl utväxlade några ord med herren, som för övrigt var kustjägare samma år som min pyssling till kusin Charlie. Efter många om och men beslöt vi oss för att välja dessa tre befattningar i rangordning: Fallskärmsjägare, Robotgruppbefäl och slutligen som tredje val Jägarspecialist (ända uppe i arvidsjaur, "hej 3.de gradens köldskador").
För att sedermera bekräfta det som på långt håll ses som tämligen uppenbart var vi tvungna att än en gång sätta min goda fysik på prov. Nu var det sista testet som krävdes av mig Jägartestet! Efter 75 stepups på vardera ben med en 20 kgs tung stridssäck 2000 på ryggen som följdes av 5 stycken resningar med först höger å sedan vänster ben ur sittandes position hade jag äntligen klarat Jägartestet. Med detta ur världen kunde jag nu äntligen skicka iväg mina tre val och kasta mig in i duschen för att tillsammans med johannes slå följe till roslagsbanan och börja våran långa färd hemåt efter en mycket lång, men i slutändan väldigt väl genomförd dag!
På tisdag hade jag skola + gym och simning och på onsdag (läs idag) hade jag skola + gym och simning.
Summan av kardemumman = måndagar är längre än tisdagar och onsdagar?
*Over and out*
+
* Mönstring/Lumpen 08
* Vetskapen om att ett sportlov nalkas inom några dagar
-
* Tidiga morgonar
* Det faktum att jag inte är så het på simning som jag hade förväntat mig
Deja Vú
Ikväll kan jag (efter dryga 1½ timme) lugnt kategorisera "den franska revolutionen" i samma avgrund som samtliga sofia coppolas filmer, filosofi och att avverka en håltimme på farsta gymnasium... dvs väldigt tråkigt, farligt för hälsan och något man aldrig (inte ens under pistolhot) vill göra om. Det sägs att en deja vú-upplevelse är något man skall ha upplevt på ett liknande vis i ett annat liv och i en annan kropp. I viss mån kan man väl då mena att elever som går igenom hela grundskolan + gymnasiet får utstå med liknande händelser dagligen, då högre makter (syftar givetvis inte på tor och co.) tydligen anser att en repris av de långsamma och traumatiska timmarna av högstadiet nog bör göra susen innanför de små tösernas och gossarnas kranium. Men vad är egentligen meningen med att i en viss punkt av sitt liv lära sig om någonting, som redan vid den tidpunkten väcker tanken "jisses det här är ju lika viktigt som att kunna hur många kromosomer folk från mellanöstern saknar"... för att sedermera gräva ner sitt strutshuvud i skolböckerna 3 år senare och nöta in samma smörja igen?
Nej du... de enda repriserna värda att få vara kvar är då banne mig bara Tre kronor och Sunset beach...
+
*Vetskapen om att det bara är 4 månader kvar av skolan
*Mönstring
-
*Närminnet (borttappade saker)
*Vinterkylan nattetid
*Torra läppar
Nej du... de enda repriserna värda att få vara kvar är då banne mig bara Tre kronor och Sunset beach...
+
*Vetskapen om att det bara är 4 månader kvar av skolan
*Mönstring
-
*Närminnet (borttappade saker)
*Vinterkylan nattetid
*Torra läppar
Konsten att växa upp
Det sägs att den första gången är väldigt rörande, gör väldigt ont och brukar oftast leda majoriteten av deltagarna i tårar såväl under som efter... Med facit i hand såhär drygt en dag efter kan jag nog stämma med i kören om att sanningen inte är mycket långt ifrån detta påstående. Att ta saker för givet är nog något som alltid har legat i människornas natur. Kanske är det just därför som man kastas in i en sådan ångestchockerandetraumatiskmelankoliskdeprimerandefas när något så självklart, något så givet helt plötsligt försvinner och raseras för att aldrig mer vara, existera eller finnas till. Vetskapen om att livet är så oerhört skört och bräckligt är en skrämmande upplysning för en person vars liv inte kantrats av vare sig dödsfall, skilsmässor eller andra tragedier. Man lever sitt liv rutinenligt. Vaknar vid en snarlik tid på morgonen varje dag, spenderar x-antal långa timmar i skolan för att sedan bege sig hemåt för diverse fritidsaktiviteter på hemmaplan och slutligen lägger man sig vid en rimlig tid på dygnet för att ladda om batterierna och således fortsätter det eviga springandet i hamsterhjulet. Dag in och dag ut. Man tar saker för givet med tiden... T ex att bussen alltid dyker upp fem minuter försent, att man har tillgång till internet, att kasper bor i ösmo och Joel i Haparanda, att man äter frukost, lunch och middag osv. Så här är det helt enkelt, det är fakta, det är inget man tvivlar det minsta på. Och så lever man sitt liv, i en stor naiv, blåögd bubbla. Någonstans är de flesta dock till en början barnsligt fast förvissad om att själva livet inte är under konstant förändelse. Man har sina nära och kära, sitt hem, sina rutiner. Inte fäster man allt för stor vikt vid att man själv växer, blir längre, äldre, visare och allt i den stilen. Klipper man sig, så växer håret tillbaks. Blir man ovän med någon när eller kär, finns ändå vetskapen om att man någon gång i en snar framtid kommer att försonas. Glömmer man att äta lunch ena dagen så vet man dock att man med största sannolikhet kommer att äta lunch imorron. Är vädret förjävligt ett tag så vet man att efter regn kommer ju givetvis solsken. För så är det ju bara... det är ju fakta... det är ju inget man tvivlar eller ens tänker på... Man tar helt enkelt saker för givet, så även när det gäller människor. Och när helt plötsligt någon person (ja exakt vem som helst) som på ett eller annat vis ingår i ditt liv inte längre är en del av det, fylls man av en stark känsla av oro, saknad och tomhet. Hela ens tidigare världsbild ifrågasätts. Inget varar för evigt. Man påstår att upplysningen ägde rum på 1700-talet, men det är långt ifrån hela sanningen. Ty var och en som inte har växt upp med eller härdats tillräckligt av livets mörkare sidor är inte upplyst. INTE DET MINSTA! Och det är nog först när denna bubbla spricker och ens liv kastas huller om buller som man först då får ett nytt perspektiv på saker och ting samt börjar sin långa vandring mot att bli en fulländad vuxen person. Jag började min långa vandring fredagen den 23 februari då jag tog ett sista farväl av min kära mormor Maggie Linnea Jönsson. Må du vila i evig frid och ro med din Gustav som du nu äntligen får försonas med.
